Jag vaknar och har gått ett steg tillbaka, nej nej nej! men ändå inte för jag kan gå hyffsat utan stöd. Huvudsaken är ju att man kan komma upp på toa utan stöd, allt annat löser sig.

Jag visar personalen min bästa sida så de förstår att jag är redo att åka hem. Sjukgymnasten säger att det ser riktigt bra ut.

På morgonen får jag packa ihop mina saker och byta rum till ett fyrabädds-rum. Jag förstår hur bekvämt jag har haft det i mitt egna rum.

Jag som har kollat på Idol med hög volym, pratat i telefon i timmar och kollat på film till midnatt.

När läkaren kommer skriver han ut mig, vi diskuterar lite olika saker men det sista han säger när jag är på väg att gå är "du ska vara riktigt riktigt glad att du lever". Jag nickar bara försiktigt och går därifrån. Men i efterhand har jag tänkt massor på det där.

Det är otäckt hur fruktansvärt nära det var, trots att jag hade tur och nu lever och därför kanske inte borde tänka på det så kan jag inte låta bli att tänka att jag vid det här laget hade kunnat ligga i en träkista.

Allt på grund av en ryggoperation som egentligen inte alls innehöll de riskerna.

Jag kommer aldrig någonsin att lägga mig på ett operationsbord igen.

Vid tolvtiden kom Mamma och pappa för att hämta hem mig. Jag är glad att jag fortfarande bor hemma just nu. Jag gav personalen en blomma och lite fikabröd, de har varit så otroligt gulliga!

När vi står där vid disken och väntar på alla papper så ser jag av misstag en journal, den är min. Jag förstår inte allt eftersom det är läkarspråk men lite förstår jag. "Patienten plötslig svag puls", "Defillator (nej vad heter en sån där som man skjuter volt med?)", "patienten åter"

Än en gång blir jag chockad. Vadå "patienten åter", var jag alltså borta ett tag?

Det är den här dagen jag förstår hur allvarlig situationen var under operationen. Det har inte sjunkit in tidigare. Så jag är skärrad över detta resten av dagen.

Jag blir sjukskriven till 31 dec, får min sjukgymnatremiss och en remiss för att ta bort stygnen.

Sen hoppade jag in och la mig i baksätet i bilen och åkte den 45 minuter långa resan hem. Väl hemma gick jag upp för trappan och studsade i säng.

Till en början försökte jag mig på att använda kryckorna eftersom det var rätt jobbigt att gå utan stöd men dom var enbart jobbiga.

Till middag fick jag vad jag önskar. Lövbiff, mammas egna klyftpoatis och örtsmör. Mums, lite annat än sjukhuset det!

Extremt skönt att vara hemma igen..

8 dagar efter operation

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!   Som jag nämnt i inlägget under har jag numera en ny blogg som jag är verksam i och där hamnar även alla uppdateringar om hur min lilla rygg mår idag.   Jag är så otroligt glad att så många hittat in på den här bloggen när de har sökt i...

Jag har valt att flytta bloggen. Samma blogg, samma innehåll men ny adress: thefrostingonthecake.blogg.se   Hoppas vi ses! :) ...

Återigen har en lång tid sedan sist passerat. Jag får allt ta och skärpa mig. Men det kännetecknar mitt liv ganska bra just nu. Hektiskt, fullt upp och inte så mycket tid att stanna upp. Det är dags för inlämning av vårt arbete på tisdag och vi har s...

Oj nu händer det grejer, det kräver sitt blogginlägg!   Vi går bakåt i tiden till 20 januari då jag startade studierna vid juristprogrammet. Det är hemskt mycket plugg men ämnena är ovanligt intressanta. Det är inte riktigt vad man är van vid när man...

Äntligen efter ett par dagar av tristess så ringde Emelie. Det visade sig att vi båda sitter hemma och gör ingenting. Så dumt och onödigt! Så därför såg vi till att ses i fredags för lunch, shopping och fika på stan.   Igår lördag så begav jag mig t...