Idag känns det lite bättre förmodligen för att jag pratat så mycket med pärlan nu, han känns inte så avlägsen.

Jag ringde sjukhuset idag, jag tyckte det var så skumt att jag fortfarande inte fått min kallelse till 3 månaders återbesöket. 13 december har det gått exakt 3 månader och eftersom det sen är julstängt så har jag räknat med att jag ska få komma i december.

Jag bokade in Los Angeles-resan den 10 januari för att vara på den säkra sidan.

När jag ringer så berättar hon i telefonen att jag inte finns inbokad för någon tid alls och att min läkare har sin första lediga tid i slutet av januari, vilket betyder att jag kan få träffa honom först efter 5 månader.

Jag blev rätt arg och frustrerad, dålig stil. Det har vetat sen i maj månad att jag skulle genomföra min operation 13 sep och att man kommer på återbesök efter 3 månader, varför inte boka in återbesöket på en gång?

Jag behöver träffa läkaren innan nyår då min sjukskrivning går ut av en massa anledning. Dels för att få klartecken alternativt avslag för mina resor så jag vet om jag kan boka dem eller inte och dels för att få veta vad som hände under operation (hjärtstilleståndet och den allergiska reaktionen) och dels för att sjukgymnasten behöver få ett klartecken för att allt ser bra ut så att vi kan köra på hårdare.

Utan ett läkarbesök i december skulle hela min vår bli helt förstörd och felplanerad. Som tur var så verkar han ha en klippa till sekreterare som efter att jag mailat om min situation slängde in en tid åt mig den 17/12, jag blev överlycklig!

Kanon då får jag besked innan jul som jag tänkt och kan utefter de beskeden planera min vårtermin.

Det är så viktigt det där för mig eftersom jag nyligen tagit studenten och inte har några fasta planer eller ett fast jobb så vill jag gärna veta vad jag kan och inte kan göra-

Idag tänkte jag försöka plugga matte i ett par timmar. Har dragit igång med Matte C-kursen på distans nu. Ju mer jag räknar och är ambitiös desto snabbare kan jag tenta av den :) Det är en bra motivationskälla.

Sen tänkte jag åka ut till Emelie ikväll, ska komma ihåg att ta med de femtontal VHS-filmerna som jag gick låna inför tiden på sjukhuset, de hade jag verkligen nytta av!

Riktigt skrotväder är det också, bara slaskigt och äckligt. Jag är inte ett dug avundsjuk på älsklingen som får resa runt bland malaysiska öar med vita stränder, palmer och kristallklart vatten. hmpf.

11 veckor efter operation

Idag har det varit en otroligt seg dag.. jag har bara gått runt här hemma och väntat på att tiden ska gå men den går långsamt.

Det är så otroligt tomt och konstigt allting, det är som man säger; man lär sig aldrig riktigt vad man har förrän det är borta. Som tur var är pärlan inte helt borta men han är inte i min närhet och det känns.

Det förstår jag också att jag inte bara kan gå runt och vanka, det gjorde jag ju aldrig förut när jag brukade vara singel! Inget blir bättre av det. Det kan verka rätt skumt egentligen att man tillåter sig att bli så beroende av en annan människa sådär men satsar man inte till 100 så får man inte ut lika mycket av det heller. Sen ska man såklart behålla sig själv i processen också :)

Det kommer nog bli bättre vartefter tror jag. Ska träffa Emelie i dagarna och se till att hitta på en hel del.

Snart är massa läkarbesök och jul också! Jag ser verkligen framemot julen, det är alltid så mysigt. Dessutom köpte jag två julklappar till päronen igår så stressen för att få tag i det blev genast bättre. Nu är det inte så många kvar.

Har fått lite gjort idag i alla fall, städat och plockat undan en massa saker som legat fram på tok för länge eftersom jag inte varit hemma så mycket senaste halvåret.

Dessutom har jag kollat på resor till Asien nu igen. Jag funderar på att åka ner 5 veckor istället, jag har kommit fram till att det fungerar ihop med jobbet.

Sen slogs jag av tanken att sjukgymnasten eller läkaren kanske stoppar mig, de kanske avråder mig från att åka och då går det ju inte.

Jag hoppas verkligen att det är okej för annars vet jag inte vad jag gör.

Jag känner ju själv att jag skulle klara av det redan nu och det är 3 månader kvar.

Mest är det väl egentligen sjukgymnasten som lär ha något att invända eftersom jag lär hålla på med sjukgymnastiken då fortfarande men han kan ju inte stoppa mig, det är på mitt eget ansvar. Jag tänkte att man kunde göra en massa övningar därborta, alla mina hemövningar går ju tex. lika bra att göra där som här hemma.

 Mitt hjärta kommer att vara färdigutrett tills dess också.

Jag hoppas att det löser sig.. så länge de säger att det r jag själv som får känna efter så är det inga problem. Om de starkt avråder mig så får jag självklart lyssna, det är för viktigt för att inte bry sig om. De vill bara mitt bästa.

Nu ska jag slå på en film, tänkte jag.

10 veckor och 6 dagar efter operation

Älsklingen.

Imorse åkte älsklingen iväg till Arlanda för sin resa. Det var helt hemskt med avsked, fruktansvärt. det är egentligen först så man inser att man faktiskt inte ska ses på månader, innan har det liksom inte riktigt sjunkit in.

Natten var lång, somnar man så vet man ju att det är dags att säga hejdå när man vaknar, morgonen kommer så mycket fortare då. Vid halv 3 somnade vi ändå och vaknade upp vid 6.

Två tåg senare än planerat lämnade jag Kallhäll bakom mig. Jag försökte hålla mig förhållandevis stark så att jag skulle klara av att gå utan att vända om. Som "tur" var så fick jag springa till tåget och direkt när jag kastat mig på så stängdes dörrarna och tåget lämnade kallhäll.. Ingen återvändo, eller jo förresten jag hoppas jag återvänder i maj.

Redan innan jag ens lämnat pärlan så kände jag en otrolig tomhetskänsla i magen, jag saknar något utan honom. Den har inte avtagit det minsta, snarare tvärtom och det lär fortsätta.

Jag är van att träffa honom i princip varje dag dygnet runt, vi pratar i telefon jämt och så fort vi har minsta lilla att berätta vilket gör att man har någon som kan och vet allt om en. Självklart blir det en tomhet när en sån stöttepelare försvinner.

Han sitter på planet nu men ska ringa så fort han har möjlighet. Internet är verkligen grymt bra för tänk hur mycket vi ändå kan hålla kontakten.

Vi kan prata på Skype och se varandra i webcam samtidigt, ha ständig mailkontakt och prata på MSN.

Jag längtar redan ner som tusan. Varför tänkte jag egentligen att jag skulle åka just i mars.. jo det vet jag ju egentligen.

Ryggen fungerar men jag har fått problem med strålningar i vänsterbenet. Precis som innan operationen så kommer det alltid en stund efter att jag gått upp och försvinner framåt dagen. Det känns på ett litet annorlunda sätt än innan operation, på ett sätt ondare men ändå mer uthärdligt på någe vis. Min sjukgymnast har sagt att det tydligen är normalt med en sån period och att den går över så småningom.

Jag tror och hoppas det också! Jag tror verkligen på att min rygg kommer att bli bra, det måste den ju helt enkelt bli :)

Ta hand om er!

det är jobbigt just nu.. ska ta och sova lite nu, det blev inte så mycket sömn inatt.

Jag återkommer senare när jag har mer ork.

Det är något magiskt med att skriva blogg nattetid. Det är egentligen bara då jag har tiden att sätta mig ner och faktiskt skriva.

Jag har bokat min Kalifornien-resa nu. Jag flyger till Los Angeles den 10e januari och kommer hem den 1 februari. Det ska bli så roligt att hälsa på Sofia, jag längtar! Dessutom Kalifornien som jag alltid velat åka till... aa det blir bra.

Sjukgymnastiken går redan så mycket bättre. Jag längtar verkligen till gymmet varje dag och önskar att jag fick gå dit oftare än 2 dagar i veckan. Efter lucia så får jag träna mera. Däremot så går det inte lika bra med mina hemmaövningar, de är fruktansvärt sega och jag slarvar med dem alldeles för mycket. Som tur var är jag alltid extra ambitiös på gymmet.

Det går även bättre utan korsett, i princip så går jag alltid utan men ibland får jag ont och måste ta på den. Har gått långa promenader på över en timme utan den.

Om en vecka kommer livet vara väldigt tungt, då är det natten innan älsklingen åker iväg. Känsloladdat garanterat.

Ja det blir ett annorlunda liv det. Helt plötsligt ska jag flytta ur pärlans lägenhet (har i princip flyttat hit) och flytta hem igen. Adjöss till den här förorten för ett tag. Adjöss lägenheten och livet här. För nu, i alla fall.

Och ingen att ringa så fort det skulle vara något eller krama om man känner för det. En hel stor omställning det.

Nu ska jag försöka få lite sömn igen för imorgon blir det sjukgymnastik!

2 månader och 1 vecka efter operation

Det var inte världens skönaste att sova med den där manicken. Varje gång jag skulle byta ställning så fick jag snurra runt bandspelaren på bältet och se till så att alla sladdar följde med.

Så jag var glad att få åka in till SÖS idag igen och få lämna in det där för bedömning och slippa sladdarna.

Direkt efter det besöket så gick jag vidare ner till min magnetröntgen, som jag som sagt inte såg fram emot. När jag kom dit fick jag en smärre chock när sköterskan berättade för mig att de skulle göra en "infart" i båda mina armar för att sedan spruta in ett ämne i kroppen.

För det första så var hela grejen en jobbig tillbakablick på sjukhusvistelsen. Sätta på sig sjukhuskläderna, ligga på britsen och vänta nervöst medan en sköterska sticker en i armarna.

Men framförallt så reagerade jag på att de ville spruta in ett ämne i min kropp. Enda gången någon gjort det tidigare var under min operation och då fick jag hjärtstillestånd.. och fortfarande så vet de inte exakt vilket ämne jag  reagerade emot så att få något insprutat i mig kändes allt annat än lugnt.

Läkarens lugnande kommentarer var "Det är inget riskfyllt" och "Ingen har reagerat konstigt på det här förut". Tyvärr så var det precis så som läkarna på Löwenströmska sa om vad som inträffade under min operation så de kommentarerna kunde jag tyvärr inte tro på den här gången..

Jag fick bita ihop och hoppas på det bästa eftersom det var viktigt att jag genomförde det här. Efteråt att jag legat på britsen i 1 timme och skakat så var jag helt slut, i alla fall psykiskt.

Det är lättare men ändå svårare att vistas i sjukhusmiljöer efter operationen och min tid på intensiven.

Idag är det prick 2 månader sedan operation, det betyder att om endast 1 månad så är mina restriktioner slut. Jag får då göra vad tusan jag vill med ryggen. Böja, vrida och bära tungt, så efter jul börjar jag som gymnastiktränare igen, underbart! Jag saknar det jobbet, det är otroligt roligt och givande! :)

Idag är det även precis 2 veckor tills dess att älsklingen åker till Asien.

Tungt.. men kul för honom! :)

I övrigt så är jag otroligt glad att mina duktiga läkare lyckades pumpa liv i mitt hjärta igen så att jag får leva. Jag trivs med det! :)

Jag har ju tex. otroligt många fler ställen runt om i världen som jag vill resa till. Jag börjar med Kalifornien i januari så tar jag Thailand i mars.

Jag längtar dit!

2 månader efter operation

I helgen har jag varit hos Fredrik, som vanligt. I lördags var vi och bowlade. Till en början skulle jag inte vara med pga. ryggen men när mitt namn ändå lyckades skrivas upp på tvn så bestämde jag mig för att prova på i alla fall med en alldeles egen teknik.

Envis som jag är så slutade jag såklart inte spela utan fortsatte i 1½ timme, kloten var riktigt tunga för mig! Mycket tyngre än de annars brukar vara men kul var det verkligen :)

Idag har jag varit på Södersjukhuset för mitt första besök för att kolla hjärtat. De har satt på mig 5 sladdar kopplat till 5 elektroder som sitter fastklistrade på mage och bröst. Sladdarnas andra sida är kopplade till en stor "bandspelare" som registrerar mina hjärtslag under mitt vardagliga liv.

Imorgon ska jag tillbaka och plocka bort allt detta efter 24 timmar, pjuu vad skönt! Direkt efter det ska jag in på "MR hjärta med dubbeldos kontrast", tydligen någon slags röntgen av hjärtat som går ut på att jag ska ligga blixtstilla på en hård brits i över en timme. Sist jag gjorde en MR för ryggens skull tog det 45 minuter och de var de längsta minutrarna någonsin så jag längtar inte.

När jag väl kom hem från SÖS så hade jag fått ytterligare TVÅ kallelser dit!

En då jag måste komma och cykla på en träningscykel för att uppnå maxkapacitet så de kan se hur mitt hjärta fungerar under ansträngning och så ett läkarbesök hos en hjärtläkare.

Tänk så det kan gå.. jag trodde det var ryggen jag hade fel på och nu så går jag på en massa hjärtundersökningar. Jag hoppas hoppas och hoppas att hjärtat mitt är friskt. Både risig rygg och risigt hjärta bådar inte så gott.

Imorgon är det prick 2 månader sedan operation vilket betyder att jag kan sluta använda min korsett, men jag klarar mig inte riktigt utan den än.

Det går absolut framåt men jag är inte redo att slänga bort den helt.

Efter träning behöver jag den till exempel.

Fick ett högkostnadskort för första gången idga också. När man når upp i 900 kr så får man frikort. Hade jag fått ett sånt kort från början så hade jag haft ett frikort för ett bra tag sen, men men.

När jag var hos sjukgymnasten senaste så poängterade jag hur otroligt stel i ryggen jag är, eller stel och stel, den går inte att böja alls! Konstigt nog så har ingen läkare reagerat eller kommenterat detta. Jag antar att de tänkt att det är normalt att vara stel med min diagnos. De flesta har bett mig böja mig fram så långt jag kan och sedan frågat om tar emot eftersom det gör ont. Nej, det gör inte ont, det går bara inte. Det är totalstopp.

Min sjukgymnast lovade att ringa dom på Sthlm Spine Center för att höra om jag har tillåtelse att börja töja på ryggen redan nu, han hade haft många patienter som gjort samma operation som jag och som var i 60-årsåldern och ingen hade varit så oböjlig som jag är. Jag förstår inte hur det ska gå att töja ut min rygg, den känns verkligen orubblig!

Nu ska jag sätta mig och ta det lugnt framför tvn, det ska bli skönt! =)

8 veckor och 4 dagar efter operation

Jaadu, idag vet jag inte riktigt vad jag ska skriva.

Livet är som en bergodalbana just nu. Eller snarare mitt humör för livet är ganska så bra.

Jag orkar bara inte med att älsklingen ska åka iväg ett halvår nu. Han som är min stöttepelare och klippa när det gäller allt.

Så i samma stund som livet är så jättebra nu så kommer tanken på att det snart kommer att bli tyngre.

Samtidigt så mår jag ju bra, allt är bra just nu! Så att jag är glad och uppåt är absolut inget spel för gallerierna, det är på riktigt :)

Tyvärr så är det bara det att framtida problem har en tendens att alltid finnas där i bakhuvudet och gnaga.

Jag är glad att jag har sjukgymnastiken nu faktiskt, jag ska ta och fokusera stenhårt på den när Fredrik åkt. Skönt att ha något att satsa på under tiden.

Jag ska börja läsa Matte C på komvux nu också, förhoppningsvis börjar jag redan i slutet av november/början av december. Jag ska på informationsmöte om en vecka.

Jag ser inte framemot att läsa själva kursen men att få den avklarad blir gött! :)

Imorgon är det åtta veckor sedan operationen. Nästan två månader.

Tiden tickar på.

55 dagar efter operation