08.00 anlände jag till min frisör för en makeover och en makeover blev det!

Håret är mörkbrunt, just nu nästan svart men efter någon dusch eller två så kommer det vara kastanjebrunt.

Jag hajar till varje gång jag går förbi en spegel, vem är det där?!

Jag gillar det helt klart, det är helt annorlunda och det lär ta ett tag innan jag vänjer mig vid spegelbilden =)

Sedan gick jag iväg på jobbet och där var allt som vanligt förutom att alla var där samtidigt till skillnad från på somrarna när jag brukar jobba.

Jobbet i sig är det verkligen inget fel på, det är snarare intressant men samtliga kollegor är dötrista. För all del, alla är trevliga men alla är minst en generationer äldre än mig. Samtalen vid lunchbordet handlar om att dom sytt upp gardinerna och planterat rhododendron i trädgården i helgen. Det är kanske inte riktigt några samtalsämnen som är sådär jätteskojigt. Normalt sätt brukar jag ha antingen Erika eller Sofia där som man kan snacka skit och umgås med.

Roliga kollegor som man trivs med kan verkligen höja nivån på arbetet så fruktansvärt mycket!

Att jobba som gymnastiktränare var grymt kul men utan att jobba med Linn så hade det inte varit lika skoj. Cred till henne för det!

Positivt nog så mindes jag otroligt mycket och jag behövde knappt repetera någonting av det gamla, däremot så är det en hel del nya arbetsuppgifter att klura ut!

Nu ikväll har jag pratat med pojkvännen som precis är på väg att lämna Australien för att bege sig mot Malaysia igen innan han ska komma hem till oss glada i Sverige!

Tänk vad härligt och soligt väder kan göra gott för mänskligheten!

Det här vårvädret är ju helt underbart :)

Nu ska jag hoppa upp på träningscykeln så jag får lite motion, det var på tok för länge sen!

Ha det gött och se till att ta er utomhus så ni får lite gratis ljusterapi!

Jag slog upp ögonen innan väckarklockan ringde i fredags morse vilket var bra eftersom jag hann ha ett långt samtal med Fredrik innan jag begav mig iväg mot Stockholms central och det sega InterCity -tåget mot Göteborg.

Efter fem timmars långsam tågresa var vi äntligen framme och jag skulle försöka hitta min väg fram till Kungsgatan där Sofia haft sin praktik.

Jag tog vänster vid Drottningtorget som vägbeskrivningen sa men det var tydligen höger. Jag hittar snabbt tillbaka men hann inte ens fram till Brunnsparken innan Sofia mötte mig.

Det var riktigt varmt och soligt redan i fredags så det var bara att ta av sig jackorna och bege sig ut i folklivet. Sverige vaknar verkligen till liv dom här första underbara vårdagarna! Fredag eftermiddag, 15 grader och klarblå himmel. Det fanns inte en tom uteservering.

För att verkligen njuta av det fina vädret gick vi och satte oss inomhus och åt på Jensens Böfhus för att sedan stänga in oss i en biosalong! Ha!

Fool's gold hade premiär. Ganska bra film. Både lite humor, spänning och kärlek.

Efter det åkte vi "hem" till Vallda och hyrde med oss ett par filmer.

I lördags vaknade vi av att rummet var som en bastu. Solen sken in och det var inte ett moln på himlen. Vi bestämde oss för att ha picknick i slottskogen, tog med oss en filt och så åkte vi. Slottskogen är nästan Göteborgs motsvarighet till Central Park, det var hur mycket folk som helst i lördags. Folk rastade hundar, åkte skateboard eller låg och solade i gräset.

Vi hade köpt med oss mackor från Subway och låg mest och snackade skit.

Efter flera timmar i solen (undra om jag fick några nya fräknar?) så gick vi mot Hard Rock Café. Vi satte oss på deras uteserveringar och beställde drinkar.

Efter att vi ätit och suttit där ett tag så gick vi vidare till Stage där Pontus och Rikard redan satt och tog en öl. Vi joinade dom och hade det trevligt fram tills dom bangade och gick hem.

Vi kände oss inte klara och mötte istället upp med Otto och hans killkompisar vid Linné. Dom visade sig vara skittråkiga så ganska snart bröt vi upp och begav oss mot tåget tillbaka till Kungsbacka.

Idag vaknade vi åter upp i en bastu, åt lite frukost och kollade sen på den andra hyrfilmen innan det var dags för att åka mot tåget.

Eftersom vi bokade tåget vid olika tillfällen hade vi inte platser bredvid varandra eller ens i samma vagn. Ofta är folk dock sjyst och kan tänka sig att byta plats för att man ska få sitta tillsammans med den man känner och dessutom är tågen sällan fulla. Vi satte oss vid Sofias plats, sätter igång DVDn och äter vårt godis. Vid Skövde stiger en tjej på som tydligen ska sitta på min plats. Jag frågar henne om det är okej att jag sitter kvar eftersom det finns massor med platser lediga i vagnen men hon ska prompt ha sin plats och istället fick jag och Sofia packa ihop allting och flytta oss 2 snäpp bakåt. Så onödigt, men tack tjejen för att du var så sjyst!

Jag tycker nog man känner lite på att ställa upp på sina medmänniskor, dessutom mår man själv bra av att ha gjort andra glada.

Väl framme i Stockholm så hoppas jag in i bilen medan Sofia satte sig för att vänta på henens tåg upp mot Sundsvall.

Nu är jag hemma igen och har en lustig känsla i magen. För första gången sen den 19 juli då jag sjukskrev mig så ska jag faktiskt upp och göra något vettigt. Jag ska börja jobba. Hur gör man? Man går upp när väckarklockan ringer, duschar och äter frukost. Jag tror det kallas vardag och rutiner.

Just nu känns det mest spännande och roligt, förutom att gå upp klockan 06 varje morgon!

Imorgon är jag både nybliven brunett och skadereglerare!

Kanske blir bloggen mycket klokare då ;)

Godnatt!

Igår tog jag det lugnt och vid 16 satte jag mig på bussen för att träffa Max.

Vi kom fram till att vi nog inte sett skymten av varandra sen studenten, det är nog sant. Jag har inte tänkt på det.

Vi åkte till Wolmar's vid Mariatorget för att ta "en" "öl". Det blev varken en eller öl för mig. Då blev vi sedan kvar i över 7 timmar, oj! Som den Fläskdoris jag är (jaa, mitt snygga smeknamn) så blev jag sugen på planksteken och vi beställde in det. Åh, vad gott! Det fick mig verkligen att sakna Kallhälls restaurangen, där är det nästan ännu godare! :) Dessutom har jag alltid världens bästa sällskap när jag är där.

Vid tolv börjad Max välte glas och då bestämde vi oss för att det var dags att åka hemåt. Vi gick till slussen. Tänk hur många delar av innerstan som jag aldrig befunnit mig i och knappt visste fanns. Mariatorget var nästan helt okänt.

 Vi tog en sväng förbi Donken eftersom vi precis missat bussen.

Tänk, vad skulle vi Värmdö-bor göra utan Slussen-Donken? Det är ju nästan som vårt andra hem om nätterna.

Jag är aldrig speciellt sugen på Donken just nu så jag tog bara en pommes frites men Max beställde in halva menyn!

Allt som allt så var det en jäkligt trevlig kväll med mycket snack om allt möjligt. Kul att komma ut bland folk som alltid också!

Idag tar jag det lugnt och läser en del i tredje delen av Stieg Larsson, sen har jag tagit mig igenom hela triologin.

Imorgon blir det Göteborg i helgen, det blir itne dumt! Såg dessutom att det ska vara strålande sol och 12 grader hela helgen därnere! Vårsol :)

På måndag ska jag bli brunett och sen ska jag börja jobba!

Vi hörs efter helgen!

Kram

Jahaja! Så äntligen fick jag ta bilen mot Upplands Väsby och hälsa på farbror doktorn. Första instansen var röntgen. Efter det åkte jag upp till vårdavdelningen för att kika till den gamla avdelningen och "mitt" rum.

Det kändes skumt att vara där nu, man såg allt med helt andra ögon och hoppas att man inte behöver ligga där igen. Det är såklart målet.

Väl nere på mottagningen gjorde dom min väntan än mer olidlig genom att vara försenade med 1 timme. Äntligen min tur.

Återigen blir jag chockerad över vad jag får höra. Varför berättade aldrig någon för mig innan operationen hur allvarligt allt var? Innan operationen hade jag intrycket att det var en "vanlig" spondylolisthes-operation som skulle göras. Det var allt annat än sant. Tydligen så är det överhuvudtaget konstigt att jag kunde stå på mina egna ben.. med tanke på hur min rygg var/är så vore det rimligaste tydligen att jag skulle blivit förlamad i benen, dvs. hamnat i rullstol.

Min kota har glidit ner bakom korsryggen och på sin väg passerat alla härliga nerver, dessutom är hela mitt bäcken förskjutet bakåt vilket förklarar min konstiga hållning och svank, samt mina sk. kärlekshandtag.

Så med tanke på allt detta och all dramatik under min operation så är min läkare oerhört glad att mina besvär är så pass små (jag anser dom dock inte vara det) som dom är. I jämförelse med döden och att vara förlamad så är dom väl i och för sig det.

Jag tog även upp att skruvarna stör mig och förklarade att dom ibland kan skicka riktigt obehagliga ilningar genom benet.

Svaret på det är att jag troligtvis kommer att behöva göra en operation för att plocka bort skruvarna. Det kan man dock inte göra förrän absolut tidigast ett år efter operation. Normalt sett är det en enkelt operation. Man sövs, dom plockar bort det instrumentella och rehabiliteringen går på max 2 veckor. MEN, Annika är alltid speciell. Läkaren poängterade att dom inte känner sig speciellt sugna på att söva mig efter senast och det är inte jag heller så redo för. Därför skulle operation i så fall behöva ske medan jag är vaken vilket är minst lika skrämmande för mig!

Annika = sjukhus, blod, operationer... nej det går inte! Så det blir kanske nästa läskiga grej att fasa för, aldrig någon ro!

Annars är det tydligen inte mycket mer än att leva med mina besvär och anpassa mig efter dem, det är inte mycket att  göra.

Att det strålar kan ha att göra med en hel rad faktorer att göra och det är därför svårt att tala om varför jag har ont. Det behöver inte ens vara någon faktor, det kan vara ren tillfällighet och otur.

Nu när jag väl summerat ihop det hela så inser jag att det nog inte var speciellt goda nyheter jag fick. Visserligen är läkaren nöjd med mig och att mina besvär inte är värre än för dom som genomgått en lyckad "vanlig" spondylolisthesoperation men ryggen är fortfarande helt fel, jag har fortfarande ont och det verkar inte finnas mycket att göra.

Jag är verkligen helt slut i huvudet av all oro innan, alla frågor och all information jag tagit in i min lilla skalle och dess konsekvenser.

Nu vet ni.

7 månader och 1 dag efter operation.

Så var det då dags imorgon igen, för att äntligen få svar på alla de frågor som tornat upp sig angående min rygg.

Hur kommer det sig att jag alltid sitter med fler frågor än svar?!

Jag hoppas min duktiga kirurg kan göra mig klokare och vad jag verkligen hoppas på är POSITIVA besked. Jag behöver positiva besked, jag MÅSTE få positiva besked. Om nyheterna är dåliga så vet jag inte vad jag gör.

Jag tror att en kompletterande operation inte är att föredra vilket jaa skulle göra att jag hamnade i en minst sagt jobbig situation och ärligt talat så är jag så jävla trött på att lägga ner energi och må dåligt pga. av min rygg.

Nu har jag haft stora besvär med ryggen i över 4 år och genomgått en jobbig ryggoperation som gjorde att jag nästan dog på kuppen samt genomgått en lång rehabilitering. Det räcker nu.

Snälla.. kan det inte bara få räcka nu? Låt mig få vakna upp imorgon med en helt bra kropp.

Hur som helst så har jag som vanligt inför återbesöken skrivit ner alla de frågorna som jag har i huvudet för att inte glömma att fråga någonting. Min kirurg är inte den mest talföra så ibland känns det som att man måste putta lite på honom för att få igång konversationen.

Vi får se vad röntgenbilderna och Björn säger. Just nu finns det inte mycket jag kan göra åt saken.

Måste bara tillägga att jag har en helt otrolig pojkvän.

  
           "Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig.
            Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat."

Ja jag önskar det berodde på ludd, lilla Puh! Men finns det i så fall inte tops att köpa för dom som faktiskt är intresserade och vill lyssna?!

Gårdagen var ingen vidare dag. Jag väcktes halv 9 av ett samtal från sjukgymnastiken, min sjukgymnast var sjuk men jag kunde komma och träna ändå. Tur det, jag var träningssugen. Så fort jag gick upp ur sängen insåg jag att det skulle bli kämpigt. Ryggen stretade emot och strålade ut smärta som vanligt men den vägrade ge sig efter ett tag som den annars brukar.

Jag åkte i alla fall till gymmet och hoppade upp på cykeln, smärta! Jag gick in i omklädningsrummt och la mig på bänken en stund för att försöak vila ryggen lite, utan resultat dock.

Okej, jag gör övningarna istället då. Benpressen och roddmaskinsapparaten som jag normalt brukar göra har jag fått ge upp efter Asien-resan, skruvarna är helt enkelt för mycket i vägen.

Istället började jag göra min 90-graders övning med bollen. Smärta igen, minsta rörelse framkallade ilningar ner längs vänsterbenet.

Men armövningarna då? Dom måste gå. Nepp, smärta igen!

Jag gav upp, satte mig i bilen och åkte tillbaka hem för att lägga mig i sängen. Ett nederlag..

På eftermiddagen tvingade jag upp för att åka in till stan för att äta och gå på musikalen Footloose med mamma. Vi åt på Hard Rock Café och gick sedan till Intiman för att se Peter Johansson, Sahlene och Måns Zelmerlöv m.fl Musikalen var grymt och det var en del låtar som jag kände igen från 80-talet som jag inte hade en aning om kom från den musikalen.

Efter det åkte vi hem och jag pratade med Fredrik i telefon ett bra tag, då fick jag äntligen upp humöret lite.

Ja, nu vill jag, till motsats från de flesta andra, att helgen ska passera i raketfart så att det snabbt blir måndag och dags för läkarbesök, äntligen!

Jag tittade på min DVD-box med One Tree Hill idag. Huvudrollen Lucas hamnar på operationsbordet efter en bilolycka och plötsligt stannar hans hjärta och han dör för några minuter. Jag kan bara inte se sånt längre ut att bli gravallvarlig. När hans bror frågar honom vad han såg när han dog så visste jag svaret. Ingenting, ingenting ser man. Man finns inte. Jag är glad att jag fick vakna upp, jag hoppas det var för att jag vägrade ge upp! :)

Ja, man har gått om tid att tänka när man går hemma om dagarna.

På söndag har det redan gått 7 månader sedan operationsdagen.

Wow, vad tiden tickar på!

Snart är det återigen sommar vilket är helt underbart. Finns det något bättre än en fin svensk sommar? Stockholms skärgård, midsommar, soliga dagar på uteserveringar, läsa i solstolen, Skansen, Gröna Lund, långa ljumma kvällar på altanen och alla glada leende människor som vaknat till liv!

Jag kommer att jobba hela sommaren men det gör egentligen inte så mycket, jag har haft min lediga tid!

Nu ska jag lägga upp lite flera inlägg från Thailand!

Trevlig helg, allihopa! 

Idag har jag absolut ingenting för mig, desto mer tid för lite catching-up time med bloggen.

Det blev en tidig morgon när Fredrik ringde redan klockan åtta svensk tid och vi pratade i någon timme. Från Australien finns det riktigt billiga telefonkort att köpa så man kan ringa hem till Sverige i flera timmar för 10 dollar. Inte illa!

När vi lade på klockan 9.15 försökte jag få mig lite mer sömn och lagom tills jag somnat så ringde det såklart igen.

Brors frisör var sjuk, vad var hans mobilnummer? Jag gav tjejen mobilnumret och somnade om. Telefonen ringde igen, den här gången orkade jag inte svara men jag gav upp mina planer på att försöka sova nå mer.

Snällt nog så hade jag i mitt nyvakna tillstånd blandat ihop mitt eget nummer med brorsans och han fick åka in till stan och vänta på sin klipptid i alla fall bara för att få vända och åka ut till Värmdö igen. Sorry, my bad!

I övrigt ägnar jag som sagt tiden till bloggen idag. Jag har börjat sätta igång med att lägga in inläggen från Asien-resan, enligt önskemål.

De kommer att ligga under kategorin Asienresan.

Kanske kommer även inläggen från Hollywood upp så småningom ;)

Ge någon ett extra fint leende idag, precis som aporna.. Det kostar inget!